Att röka eller inte röka

Det värsta jag vet är när folk whinar om att rökare kostar samhället pengar. Jag kan börja med att förtälja att jag röker själv, men tänker försöka sluta för femtioelfte gången - men nu med hjälp av tabletter. Ja, vi alla vet att rökare lever kortare. Nej men - borde inte det innebära att de kostar samhället mindre pengar? Färre pensionsutbetalningar, kortare tid på äldreboenden - ja, sådant kostar också samhället pengar.

Men vad som gör mig mest förbannad är att detta är en produkt av terrorpropaganda. Ja, det finns de som dör av lungcancer, KOL och andra rökrelaterade sjukdomar men det finns de som lever till att bli över hundra år som är rökare också. Ska jag vara mer realistisk (jag menar, det är få som lever till att bli så gamla över huvud taget) så slipper majoriteten av rökare både lungcancer, strupcancer, tungcancer, KOL, grovtarmscancer (nytt rön - rökare som äter frukt får grovtarmscancer) och så vidare. Framför allt känns det puckat att sluta äta frukt för att undvika det senare.

Vad vi i 99% av fallen glömmer bort gällande forskning är att forskare är människor med mål - många gånger mål att tjäna pengar. Alla forskare anser att det de forskar om är viktigt, vare sig det rör sig om akrylamid i chips, fetma eller rökning. Får en forskare (eller ett forskarlag, vilket jag inte orkar skriva ut i varenda mening) dessutom bevis för sin hypotes ökar chanserna markant att forskaren ska få ytterligare medel för att få forska vidare. ALLA forskare tror på vad de gör, vill sprida ordet o.s.v.

Åter till ämnet. Vet ni vad annat som kostar? Klamydia, hiv, oönskade graviditeter och så vidare. Är det anledning att förbjuda sex (utan kondom)? Att propagera mot att ha sex? Har hela den sexuella frigörelsen alltså varit i onödan till följd av att somliga väljer att ha sex utan skydd? För att det är en stor skillnad mellan att röka fem cigg per dag och att röka ett paket. Självklart är det bättre att helt låta bli, men skräckpropagandan säger annat.

Nej, vad som gör mig mest förbannad är inte att det här är en produkt av terrorpropagandan. Det är moraliserandet. Att så många moraliserar. Att det är konsensus att rökare är likställda med skit. Jag minns en skylt inne i min gymnastiksal på lågstadiet, hos vaktmästaren, där det stod "Rökare är också människor, bara inte lika länge". Kan inte folk anamma det lite mer?

Jag vill bara avsluta med att säga att rökning absolut inte är någonting jag uppmuntrar, jag är bara less på allt gnäll. Låt den fria viljan avgöra, för en gångs skull, och jag är så trött på alla trygghetslagar och all socialism.

Sonia Universum Objektiv

Ibland får jag bara lust att färga mitt hår rosa. Jag har nämligen aldrig fått revoltera - och nu är det trots allt mitt sista år som tonåring, så varför inte slå på stort? Det kanske är dags att bli lurad av en nättorsk, jag kanske ska supa mig riktigt packad för andra gången i mitt liv, jag kanske ska åka på festival och göra sådant där som tonåringar gör.

Eller så gör jag som vissa andra tonåringar och byter namn. Sonia Universum Objektiv, tänkte jag. För att jag är så objektiv.

Det är de små sakerna...

Varje gång jag får lite ångest tittar jag på det här fotot. Det är min Iso, hennes enormt nyfikna ögon gör mig lite lyckligare.

Söndagsångest.

Varför får jag som arbetslös alltid den där söndagskänslan på söndagar? Jag menar, jag gör ingenting speciellt på vardagar, ingenting alls faktiskt, så varför känns allting så mycket sämre, tråkigare samt tristare på söndagar? Kanske är det vetskapen om att allt är stängt. Kanske är det för att ännu en vecka är förbi utan några stordåd från mitt håll. Kanske är det bara så alla människor är funtade.

En annan sak som är rätt töntig är hur jag får ångest för att jag inte är med min mamma idag, när den enda skillnaden från andra dagar är att just denna dag fått namnet (och betydelsen) mors dag. Det känns liksom extra trist. Vem kom på den briljanta idén att lägga mors dag på den sista söndagen i månaden?

Idag startade jag den här bloggen för att jag ville ha någonting att pyssla med i all min ensamhet. Gangstermannen är iväg hos en kompis och spelar tv-spel, och jag känner fortfarande inte en själ här. Problemet kommer för mig nog att vara att hitta någonting relevant att skriva om, annat än... Ingenting, egentligen. Mitt liv är fullständigt innehållslöst, och jag hatar det då jag är en sådan person som gillar när det händer saker. Jag flyttade hit, till Östersund, i höstas och har sedan dess haft en praktik och ett jobb. Ingetdera resulterade i några vänner, trots att jag försökte.

Jag går aldrig ut, jag träffar aldrig någon, jag pratar knappt med någon annan än mina föräldrar och Gangstermannen - om ens det. Det kan bli lite väl mycket när man bott ihop i nästan ett år, varit med varandra 24/7 samt inte har någonting utanför just det (ex. jobb). Vad finns det att berätta? Jag gör ingenting, på sin höjd lyssnar jag på lite musik, tittar på jättemycket dålig tv och har jag tur upptäcker jag en rolig hemsida. Det var det. Jag är en psykiskt sjuk socialbidragstagare som gett upp allt hopp - ja, jag sade det, jag är psykiskt sjuk och går på socialbidrag. Jag har gått på socialbidrag sedan jag var sexton, det här är inget experiment, ingenting kortvarigt, inget fattigbloggen - det är mitt liv. Jag ska försöka berätta lite om det livet, så klart.

Jag ska ändå försöka göra någonting av det här, trots att jag är ruskigt dålig på att vara konsekvent i mina uppdateringar, och jag ger lätt upp (det här är min sjätte blogg på sex år), men med låga förväntningar kan man utföra stordåd.

Att ha en fobi.

Jag är väldigt rädd för getingar/humlor/bin. De är alla detsamma för mig, skitläskiga. När jag ser en eller hör ett surr nära mig åker mina armar, som i ett primitivt försök till att rädda mitt liv, upp mot bröstet, så där som grottmän säkerligen gjorde när de kände sig hotade. Jag får dödsångest, jag hyperventilerar, jag har fler än en gång börjat gråta - jag vill bara bort men blir trots det helt paralyserad. Detta leder till att jag när det är säsong för dessa ondskans redskap har väldigt svårt att gå ut, och kan som nu sitta hemma utsvulten utan mat eller toalettpapper och bara ha ångest.