Idag startade jag den här bloggen för att jag ville ha någonting att pyssla med i all min ensamhet. Gangstermannen är iväg hos en kompis och spelar tv-spel, och jag känner fortfarande inte en själ här. Problemet kommer för mig nog att vara att hitta någonting relevant att skriva om, annat än... Ingenting, egentligen. Mitt liv är fullständigt innehållslöst, och jag hatar det då jag är en sådan person som gillar när det händer saker. Jag flyttade hit, till Östersund, i höstas och har sedan dess haft en praktik och ett jobb. Ingetdera resulterade i några vänner, trots att jag försökte.

Jag går aldrig ut, jag träffar aldrig någon, jag pratar knappt med någon annan än mina föräldrar och Gangstermannen - om ens det. Det kan bli lite väl mycket när man bott ihop i nästan ett år, varit med varandra 24/7 samt inte har någonting utanför just det (ex. jobb). Vad finns det att berätta? Jag gör ingenting, på sin höjd lyssnar jag på lite musik, tittar på jättemycket dålig tv och har jag tur upptäcker jag en rolig hemsida. Det var det. Jag är en psykiskt sjuk socialbidragstagare som gett upp allt hopp - ja, jag sade det, jag är psykiskt sjuk och går på socialbidrag. Jag har gått på socialbidrag sedan jag var sexton, det här är inget experiment, ingenting kortvarigt, inget fattigbloggen - det är mitt liv. Jag ska försöka berätta lite om det livet, så klart.

Jag ska ändå försöka göra någonting av det här, trots att jag är ruskigt dålig på att vara konsekvent i mina uppdateringar, och jag ger lätt upp (det här är min sjätte blogg på sex år), men med låga förväntningar kan man utföra stordåd.