Hur jag följer den vita kaninen långt ner i boet.

Idag var jag på en dagverksamhet vid namn K2, men bara på besök. På vägen hem fick jag världens konstigaste ångestanfall, det kom nämligen ingenstans ifrån och jag kunde verkligen inte begripa varför jag blev så yr och fick sådan ångest. Jag fastnade i en tornado, en nedåtgående spiral, och kastades snabbt ned mot avgrunden - utan att ens begripa varför. Jag kände mig uttittad, utskrattad när jag stod där i kön på Ica för att få betala för mitt kaffe. Jag drog ica-kortet snabbare än snabbt och gick, med blicken sänkt. Ändå kändes det som att alla stirrade, som om mina ben skulle vika för tyngden - faktum är att jag fysiskt gick helt på autopilot, jag var helt frånkopplad och kroppen var som bortdomnad, jag kunde för allt i världen inte känna den.

Det hela eskalerade i hur jag visualiserade Gangstermannen vara otrogen, bild på bild dök upp i mitt huvud, och det gick inte över. När jag kom hem slängde jag av mig skorna och gick genast in i sovrummet där jag ramlade ihop med endast halva kroppen på sängen, och jag kunde inte röra på mig. Jag grät, hyperventilerade, fortfarande utan att veta varför, och höll för den delen på att kvävas med ansiktet nedtryckt i Gangstermannens täcke - fortfarande utan att kunna röra mig. Fortfarande helt oförstående inför varför det blev som det blev, vilket bara gjorde allt värre. Jag tog ett glas vatten och lyckades hämta mig utan benzodiazepiner vilket var nog så svårt. Och så var det med det.